Det fanns bara ishockey!

År 1959 tog jag realexamen i Ångermanland, närmare bestämt i den lilla orten Backe där ishockey blev den roligaste sysselsättningen - vintertid. Sommartid tränade jag styrka och snabbhet för kommande hockeysäsong. Det var på utomhusrinkarnas tid då ingen match fick spelas om det var kallare än -25°C, och snön fick vi själva skotta bort från rinken. Kallaste dagen på min 2 km-väg till realskolan var -40°C. Det var då min mor virade en angorahalsduk över ansiktet som sedan frös fast i ögonfransarna, men det tinade när jag kom in i skolan som var efterlängtad. Inte av kunskapstörst utan av värmen på toaletten och få känna behaget av en mänsklig tillvaro och inte som i vårt hutlöst iskalla utedass.
Appropå kyla hade vi någon fantastiskt vid vårt hyrda hus. En kallkälla som aldrig frös och där vattnet var det absolut godaste man kunde dricka. Med glädje hämtade vi året om vatten i en hink varje dag, då huset saknade både vatten och avlopp.
Vintern var min tid. Under lektionerna i skolan satt jag med skridskorna på mig för att snabbt komma ut till den närliggande hockyrinken. Träning ger färdighet!

Vårt försök 1959 att vinna föregångaren till  TV-pucken misslyckades trots att vi hade två bra spelare som båda hette Sune Andersson i laget.

SUNE ANDERSSON
- UPP -