Vinnarskallen

Jag måste alltid vinna. Förlorar jag i "Fia med knuff" blir jag förbannad eller i bästa fall på riktigt dåligt humör. När jag gick i första klass i småskolan informerade vår fröken en novemberdag att det skulle bli en skidtävling för alla elever i Bräcke med omnejd. - Då vinner jag, sa jag hurtigt. - Hur kan du veta det, frågade min fröken? Jag åker skidor både fort och länge, och har jag gett mig den på att jag skall vinna så blir det så, svarade jag.
Skidtävlingen kom och jag blev sjua. Fröken tog mig i knät, jag grät en skvätt och sa att det måste vara något fel. Och det var det. Jag hade åkt det långa spåret som var avsett för klasserna tre till sju. Så resultatet i sig var en bragd, men vad hjälpte det. Jag ville vinna!

Några månader senare hade vi flyttat till Halland där snö var relativt sällsynt. Men en dag när snön hade haft turen att komma ända ned till marken och kvarstanna hela dagen fick vi genast ta oss hem och återkomma med vallade löparskidor. Vallning var ett okänt begrepp utom hos mig som äntligen fick vinna en skidtävling - och dessutom med stor marginal.

En annan gång vann jag en minigolftävling och fick som pris en mycket vacker brevkniv. Fast lyckan blev kortvaring. Ingen skickade några brev till mig.

Jag har aldrig köpt några lotter, men faktiskt har jag vunnit på hästar. En god vän tyckte att jag borde besöka Solvalla för att se om turen var med oss. Ingen av oss visste något om hästar och spel, men vi satsade några kronor på skoj och jag vann till min stora glädje. Fast beloppet var inget att skryta med, endast trettiosju kronor som väl räckte till bensinen för dagens resa. Jag blev jättenöjd med mitt hitintills enda spel på trav. Tänka sig att med stolthet kunna berätta för andra att jag spelat på hästar och aldrig förlorat - bara vunnit!