Bild: Sune Andersson (tagen från Empire State Building, New York)

INTET ÄR SOM VÄNTANS TIDER

Jag är inte rädd för att flyga, men jag avskyr att vänta på flygplan som inte kommer eller avgår i tid. Att stå i en obestämd tidskö avskyr jag - om inte någon intressant person finns i ens sällskap.

Vi skulle krossa Atlanten på rekordtid, fick vi höra från resebyrån. Men genvägar brukar ofta bli senvägar. Efter lång väntan kom vi så småningom in i en jättestor jumbojet med två våningar och långa korridorer. Direkt efter starten från Köpenhamn råkade en fågel flyga mot trafikreglerna och kollidera med en av de fyra motorer som planet hade hängande på vingarna. Påföljden blev att denna motor blev obrukbar precis som fågeln sannolikt blev. Av säkerhetsskäl återvände vi till flygplatsen för genomgång av nämnda motor. Men eftersom de inte fick landa med alla dessa tusentals liter flygbränsle i planets tankar, blev vi tvungna att dumpa det mesta av bränslet i havet. Under tiden var givetvis rökning och beställande av drinkar ej att tänka på. Efter en timme i luften utan någon påvisbar nytta återkom vi så småningom till vänthallen för ytterligare väntan på att planet skulle återställas i ursprungligt skick. Under tiden blev vi mutade med att stå i en oändligt lång kö i väntan på utspisning av en ljummen öl och en halvtorr smörgås.

När vi sent omsider var framme på Kennedy Airport fick vi givetvis stå i en lång kö för att få en bil till New York.

Vi hade bokat in oss på ett fint hotell, kanske i finaste laget. När vi besökte deras restaurant för att inmundiga en efterlängtad middag visade det sig att smoking var det biligaste man blev insläppt med. Alternativet och gå ut på stan under kvällstid utan vakt var mycket ogenomtänkt fick vi höra, så vi fick nöja oss med en drink och lite lätt tilltugg i baren och invänta morgondagen. Men dessförinan tog vi hissen längst upp till vårt rum och tittade på filmen "Skyskrapan brinner" som inte höjde stämningen i någon högre grad.

Dagen efter intog vi en efterlängtad måltid på en hemtrevlig krog. Sedan styrde vi våra steg till det som en gång var USAs högsta byggnad, Empire State Building. Där fick vi givetvis trängas i köer till alla hissar som bara gick en bit uppåt tills det var dags att byta hiss till en annan som också bara gick en bit. Så det tog sin tid att komma upp. Vaför inte samma hiss hela vägen? Jo, den hisslinan skulle bli så tung att den skulle brista av sin egen tyngd. Att ta trapporna upp skulle ta för oss dödliga hela dagen. Byggnaden är 380 meter hög (450 meter ink tornspiran) med 102 våningar.

Nästa dag hyrde vi en bil och åkte till Boston där vi skulle gå på kurs. Vi bodde bra med närhet till trevlig restaurang och om vi blev akut hungriga under kurstid hade de automater med olika hamburgare.

Kursen gick bra, vädret var vackert trots orkanvarning och resan hem blev som väntat ganska lång. Men lång blev inte väntan på en ny lägenhet i närheten av moder jord, och inte som i USA, långt upp i himlen.

SUNE ANDERSSON
- UPP -