I Vikingarnas kölvatten
Vi sjönk inte - men det var nära

Vi var tre stycken galningar som hade bestämt oss för att med båt komma till Leningrad. Varför just dit är fortfarande en obesvarad fråga. Till vårt förfogande hade vi en 13,5 meters högsjöbåt som sett sina bästa dagar. När den var ny för åtskilliga år sedan var den säkerligen en magnifik skönhet. Nu återstod endast konturerna av det vackra träarbetet. Aktersalongen hade omvandlats till redskapsbod, och den ståtliga manöverbryggan såg mera ut som en loppmarknad. Allt från tomma ölburkar till gulnade sjökort. Vi såg fram mot denna resa. Spänningen låg i luften och allt var packat och klart. Himlen hade öppnat sig och de mörka molnen som tidigare hade hängt över oss som olycksaliga andar var på flykt från oss begivna soldyrkare. Våra närmaste vänner hade redan sett oss som hjältar och önskat oss en härlig tur och ett varmt välkommen åter.
   Stäven pekade nu rakt fram mot Leningrad. Efter en timmes färd blev vi helt opåkallat "kändisar" med hela svenska folket. Ett TV-team från "Aktuellt" var ute med räddningskryssaren Gustaf Dahlén för att intervjua folk i skärgården om säkerheten till sjöss. Vi blev därför bordade och utfrågade på vår väg mot östersjöns ostligaste kant. TV-kameror och TV-folk stod plötsligt på vårt däck med frågor om sjökunskaper och säkerhet som vi med viss möda lyckades svara på - till lättnad för de som lyssnade. Många kanske lutade sig tillbaka i bästa fotöljen och tog en extra djup klunk av den uppslagna groggen, i förvissningen om att vi var väl förberedda på allt som kunde inträffa ute på ett vresigt hav. Vi sade oss ha såväl skepparexamen som nödraketer ombord, allt för att lugna våra kära TV-tittare.
   Nåväl, färden fortsatte mot åland som första etapp. Det här var på den tiden då ålandsfärjorna kastade allt skräp överbord. Det var bara att följa soporna så kom man ofelbart till Mariehamn - eller Helsingfors. På vår väg stannade vi till på ett helt spegelblankt ålandshav för att ta oss ett dopp. "Siste man i är en skit" ropade vi till varandra. Och visst blev vi skitiga. Alla hoppade ner i ett vatten förorenat av oljeutsläpp. Fy för ... Smetiga och illaluktande fortsatte vi vår färd mot Mariehamn.
   Väl framkomna lade vi till utanför hotell Arkipilag, för att direkt efteråt uppsöka en bastu som vi fått hyra. Egen bastu med kall öl kändes helt rätt och varför inte uppsöka en swimmingpol som vi trodde ingick i hyran. Nu hör det till saken att på långt håll såg jag dåligt utan glasögon. Följaktligen så uppfattade jag "vår" svimmingpool som helt folktom när jag i full fart kom springande mot densamma. I ett hopp som skulle gjort Tarzan grön av avund kom jag elegant glidande i det opalfärgade vattnet. Där nere i vattnet simmade oskyldigt eleganta damer som nu helt plötsligt överraskades av nakna karlar som likt torpeder anföll dessa hjälplösa varelser. Hade de möjligen tänkt sig att vi hade för avsikt att våldta dem eller vad tänkte de.
   När skymningen kom smygande smög vi iväg till närmaste nattklubb. Nu tänker jag förekomma censuren och gå direkt till nästa dag i mitt berättande.
   Stärkta av föregående dag gjorde vi oss redo för att bemästra den arkipilag som är proppfull med grund och svårframkomliga båtleder. Men först behövde vi fylla båten med bränsle och oss själva med tempererad återställningsöl. Vi kastade loss (knöt upp snörena som höll fast båten i bryggan) och styrde vår färd mot en bensinmack, där våra nattgäster stod för att ta ett sista farväl. Farten var god och vinden låg på med kulingstyrka (hård vind). Nu hände det som inte fick ske. Backslaget fungerade inte. Detta innebär att vi går med i stort sett oförminskad hastighet rakt mot macken. Vi försökte att styra undan, men resultatet blev mindre lyckat. Vår släpjolle vinglade lite som den ville med påföljd att den trasslade in sig i en stolpe i vattnet. Linan mellan jollen och båten blev längre och längre, för att sedan dra med sig jollen i ett jätteskutt högt upp mot himlen, för att slutligen hamna upp och ner i ett jättelikt magplask.
   Vi stävade med fortsatt god fart mot bryggan. Bensinstationens personal hade i all hast börjat bete sig som yra höns utan hemvist. Plötsligt får vi se en av personalen komma springande med en lång stör. - Ta tag i stången och skjut undan båten för helvete, Satan är dom svenska också, ropade den mest hetlevrade. Möjligen räddade han bryggan från att helt försvinna ner i havets djup. Vi behövde inga tampar för att lägga till vid bryggan. Vinden tryckte in båten under överinseende av en skräckslagen gubbe med en mustach som slutade någonstans där öronen tar vid. Båten blev fulltankad och vi överlämnade pengar för bränsle och skadegörelse. Den mustachprydde önskade oss lycka till på ett sätt, som fick oss att inse att han menade precis tvärtom. Men det var inget fel på deras glädje när de med sina sista krafter lyckades att med deras stång skjuta ut vår båts stäv mot öppet hav. Vi kunde som tidigare omtalats inte använda "backen" med någon större framgång. Dessutom hade vi testat livbåten som följde med. Den sjönk när man satte sig i den.
   Vi begav oss vidare mot en jobbig och hårt blåsande tillvaro. Efter två timmar fick vi motorstopp. Inga tricks hjälpte för att få fart på motorn. Vi drev långsamt och säkert mot en ö med höga klippor. Tursamt nog, hade ortsbefolkningen på denna ö uppmärksammat oss i vår prikära situation. Tre båtar kom till vår undsättning. Det var bara att välja någon av dem som ville rädda oss. Vi bogserades till en skyddad vik där solen värmde våra frusna kroppar, samtidigt som vi blev påminda om hur härligt det kunde vara att stå på torra land. De bjöd oss in i ett båtskjul som med all säkerhet var 100 år gammalt. Fångstredskapen hängde fortfarande kvar sen urminnes tider. Sen smög de upp en gömd flaska Vodka, tog fram sina instrument och spelade upp till härlig musik med dragspel, fiol och gitarr. Dessutom bjöd de på historier om den finska skärgården. Vi bjöd tillbaka med Cognac och andra välfärdsdrycker så lyckan var ömsesidig. Motorn blev, trots eller tack vare våra glada vänner, i gångbart skick. Vad den hade haft för fel visste ingen. Det var hellre ingen som hade någon aning om vilken åtgärd som den fått för att börja fungera igen. Alltnog, efter ett glatt dygn med tre timmars sträcksömn, lämnade vi vår trygga tillvaro, för att återigen styra ut mot nya äventyr.
   Det blåste småspik, och vågorna kom ogästvänligt och hotfullt rytande mot oss. Klockan var fyra på morgonen. Vid elvatiden började motorn att hosta, spotta och bete sig allmänt villrådigt, för att slutligen insomna när den som bäst behövdes. Var den måhända sjösjuk? Nu påbörjades ett mindre angenämt arbete. Att laga en motor på ålandshav i styv kuling är inget efterlängtat arbete. Och inte nog med det. Upp ur durken (golvet) skvalpade det fram vatten. Båten tog in vatten! Flytvästarna var kvar i Sverige och nödraketerna var kvar i butiken. Situationen var klar. Pumpa för livet och laga motorn innan vi drev in till en säker undergång mot de runtomkring liggande grunden. Alle man till pumparna! Ja, nu hade vi bara en pump, men den blev flitigt använd av samtliga ombord som pumpade för livet.
   Vi hittade snabbt en läcka i båten, men dessvärre hittade vi åtskilliga fler. Det visade sig att båten tog in vatten nästan överallt. I den hårda sjön hade båten helt enkelt blivit sönderslagen, och fått borden (brädbitarna som spikats ihop till en båt) att ändra sitt läge på ett sätt som medförde små mellanrum mellan varje planka. Det var där vattnet rann in. Och nu rann det överallt. Vi uteslöt möjligheten att täta båten i alla springor. Och vad skulle vi täta med? Därför lades vår strategi om till att få båtens motor att hjälpa oss med högsta möjliga fart till en räddande hamn, var den nu kunde finnas. Det var inte mycket vi såg av skyddade öar. Mest var det grynnor (livsfarliga grund) som fick vågorna att ta jättelika hopp som såg ut som Islands varmvattenkällor. Fast här var det inte varmvatten som sprutade upp mot himlen utan iskallt havsvatten.
   Att laga motorn, visade sig vara ett trick för trapetskonstnärer. Man formligen fick stå på öronen, för att uträtta de stordåd som omtalad motor var i behov av. Vi visste i och för sig inte speciellt mycket om motorer, men vi gjorde vårt bästa. Två man kröp omkring i det trånga motorrummet. Den tredje, som var jag själv, skulle fixa något att äta men allt ville sig inte i denna hårda sjögång. "Maten" bestod till sist av smörlösa hårdbrödskivor med bortblåst Kalles kaviar. Enkla att äta och väldigt enkla att tillaga.
   Motorn startade och dog under femtioelva tappra försök. Till sist fick vi dock båten att ta sig fram för egen maskin mellan förädiska grund mot en hägrande ögrupp, där hägringen blev vår högst efterlängtade verklighet. Helt skyddad från alla vindar, hade vi lyckligt nog kommit in i en lagun omgärdad av höga klippor. Solen tittade fram och belyste oss lika värmande som en spotlight på en meters håll. Men helt utan bekymmer var vi dock inte. Båten behövde länspumpas. Vi pumpade och pumpade, noterade vattennivån i båten, räknade pumpslag, centiliter per pumpslag och tid mellan pumpningarna. Ekvationen gav oss att båten var ett flytande såll. Den drack direkt ur havet - 600 liter/timme. Inte undra på att våra armar kändes som babianarmar. Det kändes som vi skulle kunna gå upprätta och plocka lingon.
    Men bortsett från vårt ständigt återkommande pumpande, så var det en mycket vacker ögrupp vi landstigit på. Vi gjorde upptäcktsfärder, och fann så småningom rester av andra skeppsbrutna. Lite längre bort fann vi även rester av människor, som mycket väl kunde var bosatta på denna ögrupp. Och mycket riktigt, det fanns levande människor som visade sig vara bosatta sen generationer tillbaka. En fiskare med fru, vacker dotter i sina bästa år, svart hund och vit ko. Vi närmade oss försiktigt öns innevånare, presenterade oss och förklarade varför vi var där. Presentationen ägde rum mitt under mjölkningsdags, varför vi blev bjudna på varm mjölk. En dryck jag avhållit mig ifrån sedan 7-års ålder. Vi tackade för oss och hälsade dem välkomna till vår sjunkande båt. Resan till Leningrad kändes bortblåst och nu återstod endast en förhoppning att återresan skulle gå väl.
   Påföljande dag var vi beredda att ge oss av tillbaka mot åland och Mariehamn. Dagen innan hade vi, av vår komjölkande familj, fått en genväg utprickad. Den var förvisso i smalaste laget, men med lite (eller större) tur borde vi med vår båt komma fram genom denna farled. Han använde den själv för sin 5 meter långa båt. Men vår båt var mer än dubbelt så lång och med ett djup och bredd säkerligen tre gånger hans. Försiktigt styrde vi ut genom den utpekade genvägen med en man stående längst fram i fören för att spana efter grund.
    Han visade vägen genom armutsträckningar. Rak arm till höger betydde - styr åt höger. Rak arm till vänster betydde självklart att man skulle styra till vänster. Båda armarna ut betydde STOPP! Men när han försvann dykande i vattnet (det hade vi inte repeterat) förstod vi att han inte hade hållit i sig när vi gick på grund. Efter ett antal grundstötningar och en genomsur vägvisare, pumpade vi oss vidare mot åland i ett ogästvänligt hav. Vinden var sig lik. Uppskattningsvis c:a 20 meter/sekund. Väl framkomna till Mariehamn och den brygga vi för ett antal dagar tidigare lagt till vid, stod vi nu inför ett antal obesvarade frågor:
- Hur får vi ut allt vatten som vi inte orkat pumpat ut ur båten?
- Om vi binder båten hårt med alla tampar vi har vid bryggan, kommer då båten att ligga kvar ovanför vattnet, eller kommer den att ta med sig bryggan ner i djupet?
- Finns det en brandkår som kan hjälpa oss att pumpa
ur vår båts stigande vattenbestånd?
- Var och när kan vi roa oss ikväll?
   Dagen hade redan övergått till afton. Frågorna var många men handlingskraft var tack och lov en av våra bättre sidor. En av oss fick stå i vatten upp till knäna och fyllde en 15-liters hink som seda togs om hand av nästa man för uttömning utanför båten. Den tredje mannen (ej att förväxla med filmen Harry Lime) var på upptäcktsfärd för att hitta en affärsinnehavare som långt efter stängningsdags kunde leverera en vattenpump för sjunkande båtar.
   Under sitt sökande hade han hittat en brandstation, där han frågade om de skulle kunna rädda ett sjunkande skepp med brandkårens effektiva brandsprutor. Brandkåren tog uppmaningen på fullt allvar, men som det senare skulle visa sig, kunde de ej ta sig ut på den smala bryggan med brandsprutan för att suga upp alla hundratals liter som tyngde vår båt.
   Men den tredje mannen gav sig inte. Han jagade vidare och så småningom lyckades vår man under omständigheter som bara kan utspela sig på natten, få tag i en pyjamasklädd butiksföreståndare som med största svårighetgrad lyckades öppna sin butik och över disken leverera en pump till vårt sjunkande skepp. Till allas stora belåtenhet kunde vi köpa en elektrisk elpump och få låna en förlängningssladd till elen.

 
 Ingen länspump i världen torde ha blivit snabbare installerad än denna. Och bråttom hade vi. Nattklubben i vårt närliggande hotell Arkipilag, väntade intensivt på oss. Eller om det var tvärtom. Vattenpumpen hade konstruerats för att smörja sig själv under pumpningen. Om inget vatten sögs upp av pumpen, bortföll den livsviktiga smörjningen och motorn skulle skära ihop i en plötslig död. För att undvika detta, blev vi tvungna att passa pumpen som ett nyfött barn. Vi hade en timme på oss innan båten sjönk. Länspumpen sög ut allt vatten på 10 minuter. Det i sin tur betydde att vi med vaktgång på 10 minuter varje timma kunde i obegränsad omfattning roa oss på nattklubben Arkipilag under mellanliggande tider. Det blev snabbfotade individer som embarkerade den efterlängtade nattklubben. När tiden var inne för kontroll och utpumpning av vattennivån, fick man till sin danspartner urskulda sig att man var utsedd under denna timme till länspumpsvakt.
   Alltnog vidhöll vi att det var för båtens bästa. De fick gärna följa med och kontrollera att allt var i sanningens namn. Vi tillade dock att detta inte var en variant av "att gå hem och titta på etsningarna". Ingen av våra dansanta damer trodde särskilt mycket på oss, vilket medförde att samtliga av nyfikenhet hamnade i vår vattenfyllda båt efter frågan: "Ska vi ta en sväng ner i båten för att titta på länspumpen?"
   Båten var lånad varför vi var osäkra på försäkringsvillkoren. Efter ett telefonsamtal med ägaren lät vi bli att låta båten sjunka, som vi först hade tänkt, och ta färjan hem.
Vid överfarten till Sverige gick vi efter kompasskurs i tjocka. Så småningom hittade vi hem och i väntan på att varven skulle öppna var det bara att sitta kvar ombord över natten och slå på länspumpen en gång i timman.