1 Efter ett evigt tjatande lyckades jag med konststycket att få min far att köpa mig något så onyttigt som en trehjuling. Vi hade en ganska lång och brant grusväg från gården och ner till landsvägen. När jag satte mig på trehjulingen och släppte på för fullt utför gick det verkligen undan. Enda chansen att bromsa var att sätta ned skosulorna i marken med högt tryck. Det fungerade ganska bra, bortsett från att skorna behövde omsulas lite då och då, till min fars förargelse.


 Hon förstod vad som hänt, ruskade på huvudet och rusade in i köket och hämtade ett stort glas med uppfriskande saft. Det smakade så gott att jag direkt undrade om man kanske skulle göra om bravaden fast med lite lägre fart i fortsättningen. Efter något år fick jag nya friska id├رer. Självklart skulle jag byta min trehjuling mot en riktig cykel. Efter ett ihärdigt tjatande skulle jag få låna min mors gamla rostiga Monark som var försedd med tjocka ballongdäck. Det var med den jag fick lära mig hur dikena såg ut på botten och senare hur man kunde hålla balansen i hundra meter utan att halvt slå ihjäl sig. Fast en gång var det nära.




5    Efter denna mindre lyckliga resa föll mina blickar på min fars cykel som saknade både pump och hållare till densamma. Mina försök att använda min fars cykel fick mig att för varje tur mer och mer likna en klängande apa. Ramen satt så att säga i vägen eftersom benen inte räckte ner till pedalerna om jag hade skrevet på traditionell plats. Stången, som jag senare i livet skjutsade unga galanta damer på, satt nu fastklämd i armvecket och det blev svårt att styra och framförallt att bromsa, vilket gjorde att mina dikesvisiter blev ännu talrikare - speciellt när mörkret hade infunnit sig. Något lyse var jag inte betrodd att få åka med. Jag skulle säkert bara ha kört sönder det, sa mina föräldrar.













Cykeln blir min död
2 Att bromsa med pedalerna var omöjligt eftersom de snurrade alldeles för fort.
    Några gånger hände det att jag bromsade för sent och kom farande i full fart ör landsvägen, ner i ett dike och rakt in i en husvägg. Tursamt nog kom ingen bil just då.
    Första gången jag dunsade med huvudet i husväggen kom en skräckslagen dam utspringande.







4  Eftersom jag inte nådde upp till sadeln fick jag stå och trampa, vilket blev tungt. Det kändes också på något sätt förnedrande, varför jag snickrade till en planka som jag klämde fast i grenen på cykeln - som jag mer eller mindre red på som om det vore en häst. Vid ett tillfälle tappade "hästen" fotfästet, plankan rasade ner och jag efter, fastnande med mitt allra heligaste på en spetsig sak som var hållare till cykelpumpen (som morsan av stöldrisk förvarade hemma). Fallet kunde i värsta fall ha orsakat min mors vållande till min död - kändes det som. Jag hamnade bland brännässlor som då inte bekymrade mig speciellt jämfört med smärtan att ha fått pungen halvt bortsliten.



 6   På den tiden fanns en lag, att man inte fick cykla fortare än 20 km/tim. Ingen kände till lagen eftersom ingen kom upp i den farten utom i undantagsfall när en hisnande utförsbacke fick nerverna att pirra och fönvågen i håret att rakna. Annat är det nu när de flesta tycks tävlingscykla som dårar och hänsynslöst vara ovetande om andra fotgängare, trafikanter och fartbegränsningar. För alla trafikanter gäller trafikregler - undantaget cyklister - om man får döma av deras framfart. Vem har sett en cyklist stanna för rött ljus? Och varför måste de upp på trottoarerna och preja undan stackars fotgängare? Och behör de verkligen 48-växlade hojar som går långt fortare än vad nöden kräver?
   





SUNE ANDERSSON